Jenny

"Jag önskar att livet kunde vara lite lättare. Jag önskar att jag fortfarande var liten och min största räddsla var monster under sängen. När den största smärta var skrapsår, största förlusten var att tappa bort en barbiedocka. Aldrig kunde man tro att livet skulle vara så svårt, att sveken skulle svida så hårt. Att hjärtat kunde klara sån smärta, att kroppen skulle klara av alla snitt. Att kärleken kunde vara så svår, hatisk, obesvarad, ensam. Att vänskap kunde förloras, lögner, svek. Varför är det så svårt att få lite ärlighet, kärlek, gemenskap? Jag är rädd för att vara ensam, vilket jag just nu känner mig. Jag har så mycket underbara personer i mitt liv. Det är alltid en sak som saknas. Närhet.. varför är det så svårt att hitta?"

Augusti 2008 skrevs detta i min blogg. Jag har gått tillbaka lite och läst för jag kommer inte ihåg känslan av att vara ensam. det känn så sjukt att jag vill minnas den men den var en så stor del av mitt liv. Hur beroende jag var av andra människor och närhet. Jag är kanske det fortfarande men jag vet att jag klara mig själv. Jag är starkare nu. jag vet att jag skrivit det förut men sen har jag fallit tillbaka i samma mörker. Men nu vet jag att jag klarar det! Jag tror på mig själv. Jag kan jag litar på mig själv nu, jag är inte rädd för att vara ensam. Jag vet att jag aldrig kommer att vara det.