Jag va så rädd

Idag ringde min syster och sa till mig att min pappa va på akuten.
Den kännslan jag fick går inte att beskriva. Tårana började rinna jag började skaka och jag kände mig yr. Tina sätter sig bröva mig och lägger sin hand på min axel.

När jag läger på luren försöker Tina ringa deras mormor men utan svar. Den enda tanken jag har är att jag måste till min pappa. Vi får tag på Nemie som skyndar sig hem och när jag ser henne på altanan springer jag dit och hon kramar om mig så hårt att jag inte trodde att hon skulle släppa.
Jag ber henne att följa med hem till min mamma för att jag klarar inte av att gå själv. Jag är illamående och yr.

När vi kommer hem till min mamma ringer jag farfar och vill att han ska köra mig. Men farfar vill att vi ska avvakta tills Carina ringer när läkaren har gett sitt besked.
Efter ca 10 minuter kan jag inte sitta och vänta jag måste till st görans. Precis när jag och Nemie går ut ur min port ringer pappa. Jag blev så lättad över att han mådde helt okej. Och att han ringde så jag fick prata med honom.
Pappa fick åka hem vid kl 19 idag. Så det gick bra.
Jag har aldrig varit så rädd som jag var idag.