Ensamhet.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag gjorde igår kväll. Jag var omgiven av människor men endå satt jag ensam. Att lådsas att allt är bra är något jag har lärt mig. Le bara och alla tror att det är bra.

Igår fattade jag det mest plågsamma beslut jag någonsin behövt att ta. Jag var tvungen att lämna den man jag älskar så otroligt mycket. Den man jag alltid kommer att älska och den man jag trodde jag för alltid skulle hålla i mina armar. Jag var tvungen att lämna mitt livs störska kärlek. Han är den bästa man jag någonsin har träffat, han är snäll, snygg, rolig, dukitg och målmedveten. Jag kan fortsätta att prata om honom hela dagen.

Tårarna kommer nu, bara när jag tänker på honom. Det är så jobbig. Ska jag någonsin sluta gråta?